Bella

För fem år sedan drabbades Bella Ntakirutimana, 40, av ett hjärtstopp. I 25 minuter kämpade läkarna med att starta hjärtat igen och till slut lyckades de, men det långa syrestoppet gjorde att hon föll i koma med en skada på hjärnan som påföljd. I dag bor Bella i en lägenhet på Öxnehaga i Huskvarna, men hennes resa dit börjar som 15-åring i ett Burundi som stod på gränsen till krig.

Vi väljer att se något positivt

Bellas syster Didiane öppnar dörren när Olja Info hälsar på. Hon arbetar som god man åt sin två år äldre syster, men också som hennes assistent under nätterna.

– Bella blev jätteglad över att ni skulle komma. Det här har hon sett fram emot, säger Didiane. Det är Didiane som berättar om Bellas, och deras familjs, liv sedan de tvingades lämna Bujumbara, huvudstaden i Burundi. Bella kan själv inte prata. Skadan på hennes hjärna tog hennes tal och mycket av synen och hon är beroende av assistans hela dygnet.

– Men Bella pratar med ögonen och med ansiktet. Hon förstår vad vi säger och vi förstår vad hon menar genom att se på hennes ansiktsuttryck, säger Didiane. Förutom Didiane är även mamma Sifa, väninnan Miriam, en kusin och två vikarier assistenter åt Bella. Didiane har slutat sitt arbete för att kunna ta hand om sin syster nattetid.

– Det drogs ner på hennes assistanstimmar för att de tyckte att hon skulle kunna klara sig själv tre timmar per dag samt nattetid. Men vad skulle hända om hon börjar kräkas eller hosta upp slem? Hon skulle kunna dö. Och eftersom hon inte kan röra sig kan hon inte heller larma, säger Didiane och berättar om stödet de har fått från Kooperativet Olja:

– Olja har verkligen stöttat oss och erbjudit bra utbildningar. De har funnits till hands sedan vi valde att flytta till Olja. Resan från hemlandet Burundi började 1993 när kriget bröt ut. Familjen är blandad av två etniska grupper, tutsier och hutuer, och tvingades därför fly till grannlandet Kongo.

– Där bodde vi i två år, men 1995 fick vi information av FN att kriget även var på väg till Kongo och vi flydde på nytt.

”Hon förstår vad vi säger och vi förstår vad hon menar genom att se på hennes ansiktsuttryck.”

I två år bodde Bella med familjen i Kigoma/Tanzania men tvingades att flytta därifrån eftersom familjen inte hade uppehållstillstånd i landet. Familjen, tillsammans med Bellas tvåårige son, fick hjälp från UNHCR och flyttades till ett flyktingläger. I fyra år bodde familjen i flyktinglägret i Tanzania i väntan på att flytta vidare, men Bella hade startat ett annat liv i Kenya. I Kenya kom krigets fasor i kapp henne.

– I Sverige drabbades Bella av PTS, Posttraumatiskt stressyndrom, men jag tror att det började redan när hon lämnade oss och flyttade till Kenya. Här var hon ensam, utan familj och ett socialt nätverk att prata med och sakta men säkert började det gå utför för henne, berättar Didiane. Året 2002 kom familjen till Sverige som kvotflyktingar och 2004 kom Bella med sin ettåriga dotter. Till en början bodde alla i Luleå och Bella fick återförenas med sin son. Men det hemska var inte över ännu.

– Hon hamnade i fel grupp och började missbruka både droger och alkohol. Hennes beroende gjorde till slut att Socialtjänsten tog hand om hennes båda barn, säger Didiane.

– Bella kämpade för att få behålla vårdnaden, men hennes drog- och alkoholproblem fortsatte och hon fick avslag. Den här tiden hade familjen eller hennes barn inte mycket kontakt med Bella, varken genom att träffas eller via telefon. Efter att deras andra syster hade gått bort 2011 flyttade mamma Sifa till Huskvarna, men kontakten med Bella var fortsatt liten. Fram till 2014.

– Hennes dåvarande pojkvän ringde och sa att Bella låg i koma, att hon hade drabbats av hjärtstopp och blivit hjärnskadad. Vi blev chockade, men bestämde att om hon skulle överleva så flyttar vi henne till oss i Huskvarna. Didiane och Sifa reste till Luleå med vetskapen om att de snart kunde förlora ännu en syster och dotter.

– Läkaren sa att hennes hjärtstopp varken berodde på droger, alkohol eller förgiftning, men han förklarade för oss att vi skulle förbereda oss på att Bella kommer att dö, säger Didiane.

– Jag frågade läkaren ”är du Gud?”. Så länge hennes hjärta slår lever hon. Och hon överlevde. Bellas hjärnskada är permanent. Under resten av sitt liv kommer hon att behöva trygghet genom vård och assistans dygnet runt. Men hennes familj väljer att se något ljust och positivt i allt det mörka som har drabbat Bella.

– Kanske finns det något gott i detta i alla fall? Vi har fått tillbaka en drog- och alkoholfri Bella. Hon är inte samma person som vi minns, men hennes hjärta slår och tillsammans kan vi läka alla sår och minnas, säger Didiane. Didiane minns en händelse från ett av flyktinglägren som familjen bodde i.

– Min moster bröt armen och läkaren ville bryta fler ben i armen för att den skulle kunna läkas ordentligt. Vi sa nej. När vi kom till Sverige gjorde läkaren det som vi sa nej till i lägret och armen läkte perfekt.

– Då tänkte jag på Bella. Att Gud ville dela henne i flera bitar för att till slut göra henne hel igen. Så ser vi på vår Bella i dag. Att leva ett likadant liv som tidigare går inte, men Bellas familj låter henne vara med i allt som sker i vardagen. Hon är med i köket när det lagas mat för att dofter och smaker ska hjälpa henne att minnas. De skrattar och gråter tillsammans, de berättar skämt som de vet att Bella alltid har gillat att höra.

– Hennes väninna Miriam berättar gamla historier för henne och man ser hur Bellas ansikte lyser upp, något som vi inte har sett på många år, säger Didiane.

– Förr hade vi inte så mycket med Bella att göra, i dag lever vi alla för henne, hela familjen, mamma, syskon, hennes barn och syskonbarn. När vi tittar på Bella ser vi inte bara det hemska som hon har varit med om utan vi ser en stark, begåvad kvinna. Hur hon flätade vårt hår med skratt och glädje, eller det goda mat hon lagade för sina nära och kära, eller de tio olika språk hon kunde tala. Familjen har valt se något positivt i det hemska. Bella är hemma igen, barnen finns nära henne, dottern i Jönköping och sonen i Göteborg, och tron på framtiden ligger som en varm filt över dem alla.

– Vi har planerat att åka till Afrika, det är något som Bella har önskat och som motiverar henne att träna för att orka den långa flygresan. Det är verkligen något som vi alla ser fram emot.

– Om det blir Burundi vet vi inte än. Huvudsaken är att Bella ska få återse Afrika.

Text: Thomas Bergkvist
Bild: Robin Pagmar