”Våga ta språnget – och gör det i tid!”

En höstgrå himmel ligger som ett täcke över Aneby. Träden vid torget har släppt sina gulröda löv och lunchrestaurangerna i centrum börjar ladda för dagens första gäster. Det är så där lagom ruggigt utomhus, men hemma hos Michaela är det varmt och skönt.
– Tänk att det kunde bli så här bra, säger Håkan och kramar dotterns ena hand där de sitter i soffan.
– För några år sedan kändes det som att vi kämpade mot väderkvarnar för en plats på ett gruppboende för Michaela. I dag bor hon i en egen lägenhet och mår verkligen jättebra. Som förälder känns det underbart.

Michaela föddes 1990 med en grav CP-skada och är multihandikappad. Hennes sjukdomsbild gör hennes intelligensnivå till en ett- till treårings. Hon kan inte prata, lider av epilepsi och behöver assistans dygnets alla timmar, men hon uppfattar och registrerar mycket av det som händer och sker runt omkring henne.
– Hon kan inte prata, men hon signalerar tydligt om hon gillar eller ogillar något. Hon är verkligen en människokännare. Och hon är jättetrygg med sina assistenter och sin nya lägenhet, säger Eva och får medhåll av Håkan:
– För oss var det den stora frågan. Vi har genom åren skapat ett eget slags teckenspråk, men hur kommer assistenterna att förstå henne? Det tog bara någon månad, så sa de att hon var jättelätt att läsa av och det kändes så skönt att höra.
Det har gått 14 månader sedan hon lämnade barndomshemmet för att flytta till sin egen lägenhet. Hon bor i en ljus och fräsch tvårummare i ett 55+-hus i centrala Aneby. Lägenheten är helt anpassad efter Michaelas och hennes assistenters behov och förutsättningar. Och det är ett solsken som tar emot oss i lägenheten. Michaela sitter i sin rullstol och möter oss med glittrande ögon. Bara efter några minuter vill hon hälsa med en ”high five”.

Pappa Håkan berättar om hur tankarna om en flytt började komma för några år sedan.
– Är man förälder till ett barn med ett multihandikapp måste man vara förberedd på att en vacker dag kommer hon att flytta. Annars är risken stor att bandet klipps för snabbt och abrupt.
– Vi ville själva vara fortsatt fräscha i huvudet när Michaela skulle flytta så att både jag och Eva kunde få vara med hennes nästa resa i livet. Ibland tror jag att föräldrar håller kvar sina barn för länge och det gynnar varken en själv eller barnet.

Håkan och Eva har varit medlemmar i Olja sedan länge och själva varit assistenter åt Michaela i hemmet. Sedan flytten arbetar de med assistans åt dottern ett dygn per vecka samt en helg i månaden, men då hemma i det egna huset.
– Till en början jobbade vi väldigt mycket med att få henne till ett gruppboende, men det var inte lätt att hitta i Aneby. I stället hade det lutat åt Eksjö, Nässjö eller Tranås. Men där skulle hon inte få egen assistans och vad skulle hända om hon blev sjuk? säger Eva.
– Det var tack vare Annelie Söderström på Olja som vi började prata om assistans och en egen lägenhet. Vi har under alla år känt oss trygga, hörda och sedda av Olja, och i ärlighetens namn blev vi själva förvånade över vändningen. Först kämpade vi med kommunpamparna om ett gruppboende, nu skulle det bli en egen lägenhet, säger Håkan.
En lägenhet hittades smidigt och tillsammans med Olja utsågs en arbetsledare, Mia Fasth. Nu skulle fyra assistenter till Michaela anställas.
– Vi var fast beslutna i att vi önskade fyra helt olika assistenter, det enda gemensamma skulle vara att de tycker om Michaela. Vi fick själva vara delaktiga i deras anställning och det var en kul och spännande process, säger Håkan.
– Dessutom tycker vi att det är jättebra att Mia bor i Åtvidaberg och inte är en direkt del av gruppen. Då kan hon se på Michaelas situation utifrån med helt opartiska ögon.

Michaela sitter mellan sina föräldrar i soffan. Hennes huvud lutar sig ömsom mot pappa, ömsom mot mamma. Kamerans klickande ljud är intressant och den stora lampan känns spännande att titta på. Hon vet inte vad vi pratar om, vet inte att hon spelar stjärnrollen i intervjun, men hennes ögon och rörelser visar att hon är trygg.
– Att släppa någon som är oss så ofantligt kär… det är tufft, men det har gått över förväntan. Huset kändes kolossalt tomt när hon hade flyttat, inga leenden som fick en att smälta varje morgon, men vi känner oss så trygga med Olja och Michaelas assistenter, säger Håkan.
– Flytten innebar även en helt ny start för oss. Vi har fått mer tid, både socialt och med Michaelas tre syskon och våra barnbarn. Tid som vi inte har haft tidigare och det känns väldigt skönt att kunna finnas hos dem mer nu, säger Eva.

Både Håkan och Eva berättar om stöttningen från Olja, hur den från början tuffa processen mynnade ut i harmoni och trygghet för hela familjen. Oron att en dag behöva se Michaela flytta hemifrån hade ju alltid funnits där. Hur ska det bli med henne när vi är äldre eller kanske har gått bort?
I dag sitter de på svaret. Alla frågetecken har rätats ut till utropstecken. All oro har bytts ut till trygghet.
– Visst känns det konstigt att andra personer kommer att köpa hennes kläder ibland eller följa med henne till läkaren, men det är bara att bita ihop. Det här är Michaelas och hennes assistenters lägenhet. Vi är hennes föräldrar, men här är vi ”bara” gäster, säger Håkan.
Eva håller med:
– Jag rekommenderar ur djupet av mitt hjärta att fler ska göra som vi har gjort och att man ska göra det i tid. Det är en njutning att få vara med om detta, att se hennes glädje och verkligen uppleva hur bra hon mår. Ett slags ” wow, hon klarar sig jättebra!” för mitt föräldrarhjärta.
– Jag önskar verkligen alla i samma situation som vi ska få känna det som vi upplever, för det är absolut inget att vara rädd för. Som förälder är det naturligt att man släpper taget, oavsett om barnet är friskt eller har en funktionsnedsättning.